Vi var väl runt nio-tio år gamla. På rasterna hängde vi i klätterställningar, gungade, hoppade hage och lekte dunkgömme. Vi sprang runt, var aktiva, fnissade åt söta pojkar i klassen och viskade hemligheter i buskarna när vi gömde oss.

Det var även på rasterna som de där kuverten delades ut. Kanske lite diskret, ibland. De vita simpla kuverten med ett papper som avgjorde om du faktiskt var någon eller inte. Om du fick ett kuvert med inbjudan med roliga bilder på, var det även ett slags bevis på att du dög. Att du var omtyckt och en fin klasskamrat.

"Välkommen på kalas hemma hos.....". Ibland var det speciella teman. Maskerad, halloween eller ombytta roller. På andra kalas kanske man till och med skulle åka till djurparker eller bowlinghallen. Jag blev alltid lika exalterad och började ställa frågor om kalaset så fort jag hade fått kuvertet i handen. Jag längtade tills dess. Tills då man hade tagit på sig lite finare kläder, lekte sanning och konka, dansade och sjöng till bra låtar.

Men de som inte fick någon inbjudan då? De stod fortfarande kvar vid klätterställningen, stirrandes. Kände den där stora klumpen i magen av frågor.

Jag och min bästa kompis planerade alltid våra kalas långt innan - veckor av planering. Vi skrev listor med vilka som skulle få komma. Men även vi uteslöt några killar och tjejer i klassen. De fick också stå utan inbjudan, med klumpen i magen och frågorna. Gråten i halsen, tänkandes:

"Varför får inte jag något kuvert?"

Det är likadant idag. När folk pratar om festen de blev bjudna på i helgen, när de diskuterar tjejmiddagar och lägger ut bilder på internet och skriver blogginlägg om hur roligt de hade. Det är ju inte så att kuvert delas ut på rasterna längre, men om man var den enda som inte fick frågan, eller den enda som inte var där, är det fortfarande ett litet tecken.

Ett litet tecken på att du kanske inte riktigt duger. Ett litet tecken på att du inte är någon alls, egentligen.