Dina föräldrar är borta i tre veckor i januari och du är ensam. Du gillar inte att vara ensam, så folk kommer sova hos dig hejvilt. Randoms, killar, tjejer, din bästa vän. Du kommer kanske ha fest. Knulla någon på golvet, i köket, i tvättstugan. I duschen, badkaret i hallen. Du kommer laga mat till någon du tycker om. Ha hög gangstermusik på, låta disken stå framme. Se tusentals filmer, supa dig redlöst full och beställa hem kopiöst med pizza. Du kommer viska någonting i någon annans öra.

Men det gör mig inte bekymrad över att en tjej kommer sova i din säng, eller att du kommer viska någonting i någon annans öra. Det är bara konstigt att jag faktiskt näst intill har vant mig vid tanken:

Någon annan kommer få bli värmd utav dig, du kommer be någon annan att stanna lite längre, någon annan kommer äta upp jordgubbarna innan pannkakorna är klara. Någon annan kommer få uppleva dina blickar vid nervositet, ilska, sorg. För jag kan ju se när du är förbannad, ledsen, besviken, sårad, hatisk. Men jag kan även se på dig när du är kär och lycklig. Och jag har sett att den blicken inte finns när du är med mig längre. Men det sköna är: det är okej.

Håll huvudet högt!

Självförtroende. Ett ord som är så mycket mer än bara femton bokstäver.

Det handlar bland annat om att tycka om sig själv, att tro på det man vill och att hålla huvudet högt. Men det finns folk med svagheter. Det finns till och med människor, som aldrig förknippat sig själva med ordet ’självförtroende’. Kanske i samband med något negativt.

Vad är det som hindrar oss från att tycka om, älska, och tro på oss själva? Varför hålls inte huvudet högt längre?

Tänk dig att vi befinner oss på ett badhus. Eller en strand. Folk ibadkläder hoppar och plaskar, skrattar, simmar. Solar. En del sitter i skuggan och löser korsord, och släcker törsten med iskallt vatten.

Kolla bakom allt det där. Ser ni flickan med den nya, fina bikinin, som spelar badminton i strandkanten? Eller mannen som står intill vassen och rättar till badhandduken, samtidigt som han håller ena armen för magen och bröstet? Vem tror ni håller huvudet högt? Mannen i vassen eller tjejen med badmintonracketen?

Jag behöver nog inte ens avslöja vem. Det jag egentligen menar, är att man inte behöver tycka om allt med sig själv. Vi människor kommer nog aldrig bli nöjda med det (vackra) vi har. Så länge man håller huvudet högt, så kommer man faktiskt långt. Tänk på det.

Ha inte ångest över att bada i sommar. Oroa dig inte över bristningar, hängbröst eller putmage. Strunta i håriga bröst, små fötter eller liknande saker. Det är bara du som bryr dig så mycket.

Njut av sommaren och håll huvudet högt!
Snart är det ju vinter igen.

Var stolt över hur vi i Sverige är

”Jag skäms över att vara svensk” var en mening som många använde sig utav i sammanhang med att en 91-årig dement tant, vid namnet Ganna skulle utvisas. Grupperna i form av protest spred sig som en löpeld över Facebook, och många var upprörda. Ganna hade ingen som kunde ta emot henne på flygplatsen, och hade ingen aning om vart hon skulle ta vägen när planet kommit fram till Ukraina. Grupperna gick upp i tusentals medlemmar, folk ville protestera på flygplatsen och skickade in mejl till Tobias Billström som är ansvarig minister. Flera hundra skickade det mejlet.

Jag också. Jag gick också med i gruppen. Jag blev också upprörd, förbannad och ledsen för Ganna och hennes familjs skull. I det här sammanhanget kom jag på att Facebook är riktigt, riktigt bra. Likadant med en 13-årig tjej som försvann. Det spred sig som en löpeld, med bilder och information. En vecka efteråt var hon hittad. Oskadd.

Ganna får stanna i alla fall stanna i Sverige, men hur länge vet vi inte. 91 år gammal. Flera grupper på Facebook med tusentals medlemmar i. Flera som har skickat mejl, som har protesterat på flygplatsen. Flera som har gjort en stor insats för Ganna och hennes familj, trots att de är främmande människor.

Och människor skäms över att de är svenska? Varför då? Vi är fantastiska i det här landet. Vilka fina medmänniskor det finns. Skäms inte över att vara svensk. Skäms på regeringen, skäms över migrationsverket. Skäms över de som beslutade det här. Inte över att vara svensk.

Tänk bara att en kortlek kan vara så mycket.

Stjärnorna är inte bara små pluttar på himlen. Stjärnorna är förknippat med kärlek, med pirr i magen och att mötas sent på natten.

Barnängens schampoo får mig inte att tänka på hallonluktande milt schampoo som inte gör ont i ögonen - det jag tänker på är ett ömt huvud, stelt blodigt hår och en rädsla för att duscha för första gången efter en operation.

Oboy är inte bara en chokladdryck utan någonting som min allra bästa vän dricker till frukost varje dag.

Bandet korn är inte bara ett band med en sångare som har rufsigt långt hår. Det påminner mig om när mina klasskamrater spelade king på rasterna och jag tittade på med hörlurarna i öronen.

Polarbröd är inte bara brödskivor. De är någonting som jag och min barndomsvän alltid fixade och trixade med i micron.

Coca Cola får mig att tänka på när jag var några år yngre och jag satt utanför kiosken med en vän. Vi tävlade om vem som kunde dricka upp den snabbast, och jag förlorade stort. Varenda gång.

Bibeln är inte bara en tjock bok, utan påminner mig om en stor del av min barndom då jag ägnade mycket tid åt att vara i kyrkan, sjunga fina psalmer och umgås med kristna människor.

Skoltak är inte bara någonting med rännor och skorstenar. Det är där jag och mina vänner brukade döda tid efter skolan eller på helger.

En kortlek är inte bara femtiotvå kort. Det är en gammal klasskamrat som trollade varenda tillfälle han fick, alla sena sommarkvällar vi spelade utomhus och korten blåste bort, och även en pojkvän som kan trolla och trixa med kort så oerhört skickligt.

Tänk bara att en kortlek kan vara så mycket.

Du vet.

Du vet. När man träffar någon ny och tycker allt är så jobbigt bra och spännande hela tiden. När man hela tiden ska retas och näst intill vara elak, slåss och puttas lite och därefter fnissa till. Fråga frågor hela tiden och försöka vara trevlig och diplomatisk. När man går spänd hela tiden och rättar till håret och undrar om man har någonting mellan tänderna. När man städar och skrubbar varenda vrå av rummet för att åh-nej-du-får-inte-se-hur-stökig-jag-egentligen-är faller in. När man låtsas veta om filmer, artister och böcker. När man inte vågar ta bilder för att fan, vad pinsamt det är. När man är förälskad, nykär. Träffar någon ny. Du vet.

















Du vet.

När man gör slut. När man bryter upp i form av tårar och besvikelse. När man tänker tillbaka på det som varit bra men försöker undvika det dåliga. Eller när man tittar tillbaka och tänker bara på det dåliga för, fan, det var ju ändå bra att man gjorde slut. När man bryter ihop för att man hittar gamla dagboksanteckningar, kvitton och sparade presenter från den tiden man var ihop. När man måste snoka konstant på Facebook om han har någon ny. När man tvingar sig själv att försöka hata sitt ex istället för att älska. När varenda sorglig, hjärtkrossande låt passar in med hur man känner sig exakt då.
Du vet.

De små jeansen kan bli perfekta.

"Fan. Fan. Fan. Jag åt sjuhundra kalorier idag, trots att jag bara hade bestämt mig för att äta hundrafemtio. Fan, fan, fan."

Ångesten tar över hennes kropp. Hon lägger ut bilder på trådsmala, långa modeller. Smala armar och beniga ryggar. Hon skriver om hur hon ska genomföra en resa med så få kalorier som möjligt. Läser, räknar, dividerar och multiplicerar. Räknar ut vad som är okej, och vad som inte är det. Skriver upp sina mål. Köper för små kläder som ska passa inom ett par få veckor, kanske ett par dagar, granskar bilder med tydliga höftben och skriver om att hetsäta.

Hon kallar sig lycklig när hon fått i sig under tvåhundra kalorier. Hon känner sig stolt när siffrorna på vågen blir lägre och lägre. Hon kämpar med nio, tio kilo tills skolan börjar. Trots att det inte är många dagar kvar.

Motionerar som en galning och äter som ett litet barn. Gråter om nätterna och får stöd utav de andra. De andra tjejerna som är medlem på samma sida. De skriver recept med så få kalorier som möjligt, ger tips om det mest effektiva sättet att spy på. Tandborstarnas skaft, kopiösa mängder saltvatten. Skriver små stöttande meningar som: "du klarar det, du kommer bli lycklig".

Hon skakar på huvudet åt metoder som att äta ordentligt och motionera. Att ta den tiden man behöver. Ta det lugnt. Hon fortsätter räkna sina få kalorier, trots att hon lärt sig att man borde äta en aning mer än så, för att orka.

Ställer sig framför spegeln, andas, drar upp jeansen. Blixlåset och knäpper sedan knappen. De för små jeansen passar perfekt. Hon ler glatt och klappar sig själv på axeln. Hon känner sig duktig. Hon har presterat bra. De för små jeansen sitter numera perfekt. Hon snurrar framför spegeln, böjer sig fram, drar i jeanstyget.

...Hon tycker att det är bra. Det är ju inte sjukt. De för små jeansen passar ju numera. Alldeles perfekt.

Vi var väl runt nio-tio år gamla. På rasterna hängde vi i klätterställningar, gungade, hoppade hage och lekte dunkgömme. Vi sprang runt, var aktiva, fnissade åt söta pojkar i klassen och viskade hemligheter i buskarna när vi gömde oss.

Det var även på rasterna som de där kuverten delades ut. Kanske lite diskret, ibland. De vita simpla kuverten med ett papper som avgjorde om du faktiskt var någon eller inte. Om du fick ett kuvert med inbjudan med roliga bilder på, var det även ett slags bevis på att du dög. Att du var omtyckt och en fin klasskamrat.

"Välkommen på kalas hemma hos.....". Ibland var det speciella teman. Maskerad, halloween eller ombytta roller. På andra kalas kanske man till och med skulle åka till djurparker eller bowlinghallen. Jag blev alltid lika exalterad och började ställa frågor om kalaset så fort jag hade fått kuvertet i handen. Jag längtade tills dess. Tills då man hade tagit på sig lite finare kläder, lekte sanning och konka, dansade och sjöng till bra låtar.

Men de som inte fick någon inbjudan då? De stod fortfarande kvar vid klätterställningen, stirrandes. Kände den där stora klumpen i magen av frågor.

Jag och min bästa kompis planerade alltid våra kalas långt innan - veckor av planering. Vi skrev listor med vilka som skulle få komma. Men även vi uteslöt några killar och tjejer i klassen. De fick också stå utan inbjudan, med klumpen i magen och frågorna. Gråten i halsen, tänkandes:

"Varför får inte jag något kuvert?"

Det är likadant idag. När folk pratar om festen de blev bjudna på i helgen, när de diskuterar tjejmiddagar och lägger ut bilder på internet och skriver blogginlägg om hur roligt de hade. Det är ju inte så att kuvert delas ut på rasterna längre, men om man var den enda som inte fick frågan, eller den enda som inte var där, är det fortfarande ett litet tecken.

Ett litet tecken på att du kanske inte riktigt duger. Ett litet tecken på att du inte är någon alls, egentligen.

Kärlek på film.

”Jag önskar att jag aldrig hade åkt. Jag kommer hem nu.”

Det är många som tjatar om kärlek på film, om vilka fina saker man säger, vilka uppoffringar man gör för varandra och vilka starka känslor det finns. Många är avundsjuka på filmkärleken och tror att de aldrig lär finna den själv.

Jag själv är likadan, jag hatade att titta på ”Love & other drugs”, då killen i filmen är den absolut perfekta killen i absolut hela världen. Bara det faktum att han har isblå ögon får mig att falla. I filmen visar han att han väntar på sin kärlek, sover utanför hennes hus för att få prata med henne, följer efter henne, öser på med kärleksförklaringar och mest av allt, han älskar henne något så fruktansvärt.

Jag vill inte gissa på hur många som har tittat på den här filmen och fått en klump i magen efteråt och tänkt att kärlek är ingenting för dem. Den typen av kärlek finns inte. Jag själv har också tänkt att sådant bara sker på film, de där sortens uppoffringar, och den där sortens kärlek.

Tills i början av den här sommaren. Mitt ex skulle åka iväg till Asien i två månaders tid, och jag var en av de som vinkade av honom vid tåget. Innan han steg på gav han mig ett brev, men precis som i alla filmscener får man bara läst det när han åkt iväg. Rätt som det var satt han inne på tåget, och jag öppnade brevet. I det stod det bara: ”Jag älskar dig”.

”Jag önskar att jag aldrig åkt. Jag kommer hem nu.” var ett sms jag fick någon dag efter att han åkt. Han spenderade en natt i Bangkok, men åkte sedan hem för att han ville vara med mig.

För att han är kär i mig.

Kopior.

När jag var liten ville jag alltid ha likadana plagg som min bästa kompis. Jag minns att vi till och med köpte likadana tröjor till varandra. Vi hade likadana barbiedockor, döpte dem till samma namn och klädde dem i fina balklänningar. Om den ena skulle göra någonting, skulle givetvis den andra göra det också.

Min bästa vän, eller 'bästis' som man kallade det, var brunhårig och ungefär lika lång som mig själv i den åldern. Vi gillade samma musik, vi älskade samma karaktärer. Pippi Långstrump var en stor favorit. Vi kunde spendera flera timmar med att kolla på tecknade filmer och samtidigt äta vår favoritglass.
...Som för övrigt var chokladglass.

Favoritfärgerna delade vi, vi delade på pengar som vi hittade. Vi ville vara kopior. Till och med när hon opererade sig, för att ha gått snett med ena foten under hela hennes liv, började jag gå snett med samma fot (idag går jag lite småsnett med ena). En dum idé, men jag ville ju vara som henne. Precis så som henne.

Vi köpte likadana cykelhjälmar, likadana dockhus. Vi bar klänningar och en dag bestämde jag mig för att tona mitt hår i ungefär samma färg som henne. Vi var verkligen sådär tighta med varandra.

Kopior.

Idag är jag lite smått svartsminkad, piercad, gillar all sorts musik, älskar fotografering och skriva. Favoritämnena är SO och svenska. Idag är hon blond, gillar smöriga radio- och dunkande technolåtar. Och hon verkligen avskyr att skriva och suckar varenda gång hon får reda på att vi ska skriva argument, eller berättelser i skolan.

Vi är helt olika nu. Vi kanske blev för trötta på att vara de där bästisarna som jämt fick frågan:
- Är ni syskon?