Kärlek på film.

”Jag önskar att jag aldrig hade åkt. Jag kommer hem nu.”

Det är många som tjatar om kärlek på film, om vilka fina saker man säger, vilka uppoffringar man gör för varandra och vilka starka känslor det finns. Många är avundsjuka på filmkärleken och tror att de aldrig lär finna den själv.

Jag själv är likadan, jag hatade att titta på ”Love & other drugs”, då killen i filmen är den absolut perfekta killen i absolut hela världen. Bara det faktum att han har isblå ögon får mig att falla. I filmen visar han att han väntar på sin kärlek, sover utanför hennes hus för att få prata med henne, följer efter henne, öser på med kärleksförklaringar och mest av allt, han älskar henne något så fruktansvärt.

Jag vill inte gissa på hur många som har tittat på den här filmen och fått en klump i magen efteråt och tänkt att kärlek är ingenting för dem. Den typen av kärlek finns inte. Jag själv har också tänkt att sådant bara sker på film, de där sortens uppoffringar, och den där sortens kärlek.

Tills i början av den här sommaren. Mitt ex skulle åka iväg till Asien i två månaders tid, och jag var en av de som vinkade av honom vid tåget. Innan han steg på gav han mig ett brev, men precis som i alla filmscener får man bara läst det när han åkt iväg. Rätt som det var satt han inne på tåget, och jag öppnade brevet. I det stod det bara: ”Jag älskar dig”.

”Jag önskar att jag aldrig åkt. Jag kommer hem nu.” var ett sms jag fick någon dag efter att han åkt. Han spenderade en natt i Bangkok, men åkte sedan hem för att han ville vara med mig.

För att han är kär i mig.