Jag ville bara vara med dig.

Jag vet inte hur många gånger jag tittade ut från den lilla springan på gatulampan precis utanför. Hur det regnade, hur det snöade, hur solen sken, hur hästarna, hur bilarna lät och för att inte tala om fåglarna och vinden. Dimman som ibland la sig i luften utanför, som fick mig att stanna över natten.

Jag brukade alltid fingra på snöret till rullgardinen, och dra den åt fel håll. Du suckade alltid. Jag var alltid tvungen att ställa mig upp i sängen för att dra ner den här rullgardinen, och du hatade det. Jag ställde alltid glaset på fönsterbrädan vilket både du och din mamma förbjöd mig till att göra. Jag ville aldrig ha mat, men ändå smaka av dig. Jag orkade aldrig riktigt ta någon diskussion, cyklade alltid hem när jag blev arg. Jag tog nästan aldrig initiativ till att kyssa dig. Jag festade bort helgerna, bjöd aldrig med mig dig hem under tre års tid, och klagade ofta på att du satt vid datorn. Jag hade alltid för högt ljud på tvn, snarkade när jag sov och tog den mesta platsen i sängen. Jag bjöd aldrig med dig till mina vänner, orkade aldrig hålla kvar min hand i din när vi gick på stan. Det var nog rätt många saker du störde dig på, och det var nog många saker du hatade med att vara tillsammans med mig.

Lika väl så som att jag avskydde när du snurrade mig på stolen, varv efter varv trots att jag bad dig att sluta. Jag klarade inte riktigt av när du krängde i dig all mat, för det såg som att du hade panik. Jag störde mig på att du var så himla glömsk: du glömde plånboken, min födelsedag, min mammas namn, vår ett årsdag. Jag ogillade även att du inte ville lyssna på min musik, utan det var alltid din som spelades i bakgrunden. Jag avskydde att du pratade om droger i positiv anda, och jag förstod aldrig din fascination över MMA och den här grejen med att kunna bryta en axel på några minuter innanför en boxningsring. Jag förstod mig aldrig på de konstiga videoklippen som du och din frisör tittade på, de om knutor, finnar eller övriga kroppsrelaterade äckliga saker. Jag ogillade att du var så himla svår att väcka.

Men det spelar egentligen ingen roll, jag vet att vi inte var det där riktigt bra paret ihop, men jag sökte aldrig någon medalj. Jag ville bara vara med dig.

Hur många gånger, Daniel?

Jag vet inte hur många gånger jag har sagt att nej, nu är det ingenting. Finitio. Slut. Jag vet inte hur många gånger jag om och om igen har tänkt att jag är kär i dig. Om och om igen har jag bara älskat dig. Om och om har jag förlåtit dig, om och om har du förlåtit mig. Jag vet inte hur många gånger vi bråkat, eller hur många gånger vi sagt att vi älskar varandra. Hur många gånger vi har haft sex. Hur många gånger vi gråtit. Hur många gånger jag cyklat hem förbannad, besviken eller ledsen. Hur många gånger har du stannat kvar med samma känslor. Undra hur många timmars musik vi lyssnade på totalt. Hur många hela filmer vi hann se. Hur många gånger vi skrattat, antalet kyssar. Antalet leenden. Hur många gånger vi stått i ditt kök och slagits och gjort "karatesparkar". Hur många gånger testade du mina kläder egentligen? Hur många gånger tänkte jag på hur vackra dina fräknar var? Undra hur många gånger jag saknade dig.

Sedan undrar jag hur mycket tid jag har lagt på att tänka på dig. Jag undrar hur många gånger vi tvekat. Hur många gånger vi varit seriösa. Hur många gånger du sagt att du har fått panik, och undra hur många gånger jag konstigt nog har fått stanna upp mitt i en mening och hackat fram kommande ord (vet inte varför det har varit så, det bara blev så med dig). Jag undrar hur många gånger du har raderat mitt nummer, och jag undrar hur många gånger jag har funderat på att inte svara dig. Jag undrar hur många samtal du gjorde till min mobiltelefon, och jag undrar hur många minuter det tillslut blev. Det måste blivit tusentals. Du ringde hela tiden, jag saknar det. Jag funderar även på hur många diskussioner vi har fört, hur många gånger jag har cyklat sträckan på väg hem till dig. Jag undrar hur många sidor i mina dagböcker som faktiskt handlar om dig. Hur många gånger har du inte gjort någon konstig maträtt när jag varit med egentligen? Hur många timmar sammanlagt har du inte suttit vid datorn? Hur många gånger har du rört mina ben? Hur många gånger har du viskat någonting i mina öron? Hur många gånger har jag somnat i din säng? Hur många gångerna har vi släckt lampan för att ha sex? Hur många gånger har du med sårbar röst, bett mig att stanna i tjuuugo minuter till? Hur många olika slags pussar kom vi på? Och hur många smeknamn har jag, som du kommit på? Och hur många gånger har du tänkt att Dannebannebananskalle är ett bättre smeknamn än alla dina smeknamn för mig, tillsammans?

Jag undrar antalet. Jag vet inte varför, det blir bara så mäktigt alltihopa då. Undra hur många gånger jag har tänkt fel tankar om dig, undra hur många gånger jag har gråtit över dig. Hur många gånger har jag struntat i skolan, för att vara hemma och tänka på dig, vara ledsen över dig, för att umgås med dig? Hur många gånger har du hånat mig för att jag inte kan din musik, och hur många gånger har jag hånat dig för att du inte kan min? Hur många gånger har vi tänkt att vi klarar det här, hur många gånger har vi lovat varandra att göra det bra? Hur många gånger har jag tänkt att vi är som de i filmerna? Som Big och Carrie. Lite som de i Bridesmaids. Hur många gånger har jag återberättat dina historier? Hur många gånger har vi dansat tillsammans? Hur många gånger har jag träffat din släkt? Hur många gånger har jag och Wilma skrattat ihop? Hur många gånger har det inte pirrat? Hur många störda, omogna saker har vi inte gjort? Hur många gånger har du försökt lura mig om att du inte fyller år den femte oktober? Hur många gånger har du snurrat mig på stan?

Hur många gånger, Daniel?

Han var den där rockstjärnan som tyckte om stjärnorna.

Hans rum var inrett i rött och svart, hade elgitarrer och AC/DCposters på väggarna, gamla spritflaskor och ölburkar på borden, cd-skivor, trummor och en ”emergency subject”-poster med samtalsämnen vi skulle kunna ta upp ifall vi fick någon pinsam tystnad. Det kändes lite som att vi var med i en film och att allting vi pratade om kom från ett manus.Han drack någon slags whiskeylikör och jag drack min tjejiga rosa cider.

Vår plan för kvällen var att bada badtunna. Det är antagligen minusgrader men vattnet är varmt. Jag har varit nojig enda sedan det kom på tals att visa mig i bikini men när det väl sker är det helt okej. Vi pratar om idioter, lust, musik och ställer frågor till varandra med jämna mellanrum. Han var en sådan typisk rockkille som drog paralleller mellan det verkliga livets hårda stunder och svårkomponerade låtar. Han trummade melodier på bröstet och benen så ofta som det gick, spelade luftgitarr och nynnade. Jag kände inte honom men visste redan då att det han älskade var musiken.

Mitt i allt tittar vi upp på stjärnorna och på något sätt hamnar vi ännu närmare varandra. Han pekar uppåt och visar Orions bälte, skorpionen och pratar på om stjärnorna. Han pekar och jag tittar. Vi rörde inte varandra och vi gav inte varandra en enda blick men ändå var det så nära och så intimt. Jag föll aldrig riktigt för honom den kvällen.

Men jag förstod direkt hur mycket han tyckte om stjärnorna, och det gjorde jag också.

Vi är inte vi. Jag kan inte säga vi. Du är du. Jag är Jag.

Vi är inget mellanting, vi är ingenting inom kärlekens väggar längre. Inte bra ihop, inte vackra ihop, inte ett par ihop. Vi är de små glasbitarna som ligger kvar efter ett glas man tappat i golvet för flera veckor sen. Inte ärliga mot varandra och nu är vi bara arga. Det är enbart det vi är.

Fast en sak till,
Vi är inte vi.

Introducera henne för mig och min värld så att jag slipper gissa och hoppas på att ni inte är något riktigt bra par.

Skriv om henne och varför hon är din. Skriv att hon gör dig lycklig och att hennes musiksmak matchar din rakt igenom. Snälla, jag ber dig, skriv att ni delar så många olika intressen och att det för er närmare. Nämn hennes defekter som på något sätt gör henne perfekt. Skriv om hennes leende, om hennes filmsmak och talanger. Jag slår vad om att hon kan sjunga och säkert spela något instrument.

Nämn hennes doft och hur pirrig du blir. Hennes stil. Jag ber dig på riktigt, bara skriv någonting om hur hon förändrar dig och hur glad du blir av hennes sms. Jag ber dig på riktigt nu. Att hon är vacker, att du älskar att dra fingrarna genom hennes hår. Att hennes namn klingar så bra i dina öron.

Skriv någonting om henne. Nämn allt du tycker om och gör mig informerad på ett okej-men-fan-sätt.
Och ge mig inga mer sådana hej-jag-sjunger-en-kärlekslåt-och-nämner-ordet-love-och-tittar-på-dig-och-tittar-på-dig-låten-igenom-aaaaaaaahiiiiiihihi-blickar när vi ses (för det var inte jag som inbillade mig den avslutningen och det är inte bara jag som ser dina blickar i korridorerna).

Inga

blickar.

Berätta bara om henne för mig, berätta varför hon gör dig lycklig. Hon är söt. Och säkert jättesnäll. Du förtjänar någon som behandlar dig bra bäst underbart.