Dina föräldrar är borta i tre veckor i januari och du är ensam. Du gillar inte att vara ensam, så folk kommer sova hos dig hejvilt. Randoms, killar, tjejer, din bästa vän. Du kommer kanske ha fest. Knulla någon på golvet, i köket, i tvättstugan. I duschen, badkaret i hallen. Du kommer laga mat till någon du tycker om. Ha hög gangstermusik på, låta disken stå framme. Se tusentals filmer, supa dig redlöst full och beställa hem kopiöst med pizza. Du kommer viska någonting i någon annans öra.

Men det gör mig inte bekymrad över att en tjej kommer sova i din säng, eller att du kommer viska någonting i någon annans öra. Det är bara konstigt att jag faktiskt näst intill har vant mig vid tanken:

Någon annan kommer få bli värmd utav dig, du kommer be någon annan att stanna lite längre, någon annan kommer äta upp jordgubbarna innan pannkakorna är klara. Någon annan kommer få uppleva dina blickar vid nervositet, ilska, sorg. För jag kan ju se när du är förbannad, ledsen, besviken, sårad, hatisk. Men jag kan även se på dig när du är kär och lycklig. Och jag har sett att den blicken inte finns när du är med mig längre. Men det sköna är: det är okej.