Jag vill att du ska titta på mig och säga att du ångrar dig. Att det var korkat att räkna upp varenda gemensam vän som var snyggare än mig. Sedan vill jag att du ger mig komplimanger för mina ögon och leende, och att du alltid gillat att jag är så framåt. Jag vill att du kysser mig i nyktert tillstånd och att du sedan säger efter minuter av hångel att du tycker om det. Att du tycker om mig.

Jag vill att du möter min blick och fingrar försiktigt över min mage, och tillslut säger att du var ung och dum, berusad och helt fel i vad du sa. Det var första gången och orden bara kom ur dig, och att det var lögner. Sedan vill jag att du kysser mig igen och att det leder till ännu mer hejdlöst hångel som aldrig slutar.

Sedan.
Sedan vill jag att du drar fingrarna igenom mitt röda hår och säger att det inte är något fel på det.

Precis sådär som i en film då man hånglar från det ena rummet till det andra, och aldrig släpper taget. Då man snubblar över tetra pak med vin, sladdar och lådor - fast man inte riktigt bryr sig. Då det inte spelar någon roll ifall man trampar på någons fötter, för det man egentligen bara vill är att hångla. Man håller ett stadigt grepp om varandras nacke med ena handen och försöker känna sig fram genom vardagsrummet med den andra, för att sedan komma till sovrummet.

”Kommer knappt ihåg förra sommaren, och den före det är nästan helt borta. Vill säga att jag åkte inlines och var med dig hela tiden, men jag kommer faktiskt inte ihåg. Tittade mycket tour the france, men sen?”

Mitt ex skriver till mig den åttonde februari 2012. Jag nämner att det är fyra månader kvar till studenten och han skriver att det är tråkigt att han har ett sådant dåligt minne. Och sedan skriver han det där, helt oprovocerat och taget ur tomma intet. Han minns att han tittade på tour the france en hel del, men han minns inte våra somrar tillsammans. Vi hade tre stycken totalt, och han nämner inlines som vi åkt två gånger, på max 120 minuter, och tour the france som inte var med mig överhuvudtaget.

Så, med andra ord minns han inte mina ord, mina tankar, mina handlingar. Allting jag gjort för honom. Han minns alltså inte alla gånger vi kastat frisbee, cyklat om kvällarna och haft fötterna på styret istället för på pedalerna. Han minns alltså inte jordgubbarna vi åt på ängen, körsbären vi åt och kärnorna vi spottade ut i gräset. När vi badade i havet, i sjön. När vi åt glass på Östra Stranden och han blev arg för att jag slängde glasspinnen på marken istället för i soptunnan. När vi sprang i det gröna gräset med hans lilla kusin Wilma, och blåste iväg maskrosornas frön. Pizzan vi åt i hans trädgård, picknicken på Galgberget, kycklingen vi lagade och brände, som vi ändå åt upp tillslut. Figurerna vi täljde och pilbågen han gjorde. Inte grillningen med mina vänner, inte dansen i solnedgången, inte kyssarna i bilen för att vi inte kunde vänta tills vi kom hem. Han minns ingenting, allting är luddigt.

Varför kan inte jag titta tillbaka, och se allting i dimma? Jag ser ju hans fräknar och hans leende mitt framför mig just nu. Hans stora klocka på väggen, födelsemärket på vänster arm, hans logitechhögtalare på golvet och sängklädernas lukt.

Snälla, gör det bara dimmigt för mig.